Även här är den första frågan vad inkludering på arbetsplatsen egentligen innebär. Först och främst innebär det att alla människor, även personer med funktionshinder, ska ha lika möjligheter på arbetsmarknaden. Detta är också en fråga om arbetsgivarnas attityder gentemot arbetstagarna. Ofta handlar det om rädslan för att en person med funktionshinder inte är lika duktig som en person utan funktionshinder. I många fall bygger detta på en viss brist på kunskap om den faktiska omfattningen av funktionsnedsättningen och även om personens förmåga att kompensera. Detta leder ofta till en underskattning av förmågan hos personer med funktionshinder.
Naturligtvis medför varje begränsning också konkreta nackdelar. För att garantera lika möjligheter måste man dock skapa strukturer på arbetsplatsen som gör det möjligt för arbetstagaren att på bästa sätt uppfylla sin roll där. I många fall kan det handla om små anpassningar, som i mitt fall ett enkelt förstoringsglas eller att skriva ut dokument i ett större typsnitt. Om det krävs större åtgärder som ombyggnader eller inköp av dyra hjälpmedel kan man vända sig till integrationsbyrån, som täcker hela eller delar av kostnaderna.
Och varför är inkludering så viktigt?
Även här står den sociala aspekten i förgrunden. Ett samhälle som har gjort det till sin uppgift att integrera personer med funktionshinder måste också göra det på arbetsplatsen. Detta är nämligen en del av vardagen och det sociala livet för oss alla. Den som inte har möjlighet att utöva en verksamhet inom ramen för sin begränsning är inte heller integrerad.
En annan positiv aspekt av inkludering på arbetsplatsen är den psykiska hälsan hos personer med funktionsnedsättning. Det är förvisso en viktig del av rehabiliteringen att också ta itu med gränserna för den egna prestationen. Men att upprepade gånger stöta på dessa gränser är i längden en belastning som kan ha en negativ inverkan på individens moral och hälsa. För att ge ett personligt exempel: När jag i mitt arbete som sjukgymnast måste be en patient om läkarens diagnos eftersom jag inte kan tyda diagnosen på receptet, så trycker jag mycket hårt mot en gräns som kan kringgås med ett enkelt förstoringsglas. Dessutom minskar patientens förtroende eftersom jag lämnar ett dåligt organiserat intryck. Att skada sitt eget rykte och eventuellt hela organisationens rykte på detta och liknande sätt kan vara en tung börda som lätt kan undvikas genom ett inkluderande arbete.
Slutligen, den ekonomiska frågan ur statens synvinkel. Inte ur arbetsgivarens synvinkel, eftersom arbetsgivaren kan få ersättning för de flesta av de kostnader som uppstår till följd av inkludering. Utan inkludering har en funktionshindrad person kanske inte en chans på den primära arbetsmarknaden. Alternativen är istället lämpliga verkstäder eller direkt pension. Båda innebär en permanent ekonomisk börda för staten och därmed för skattebetalarna.
Å andra sidan är en eventuell omskolning också kostnadsintensiv, beroende på begränsningen och arbetets utformning. Därefter vänder dock kalkylen snabbt, eftersom alla genom integration blir en fungerande kugge i vårt ekonomiska maskineri, tjänar pengar, betalar skatt och spenderar de pengar som de själva har tjänat och för in dem i kretsloppet igen. En situation där alla vinner på det.
